Då var det dags att sätta igång sig själv igen. Strax efter middag körde jag och Maria iväg för att göra ett pass på gymet. Kändes förbannat skönt att komma igång igen. Lite lugnt ville jag ta det, det är ju snart en månad sedan. Upptäckte snabbt att det var bara att köra på med samma vikter, skönt att inte tappat för mycket.

Det stora problemet nu är att med hög dos av kortison blir jag så himla hungrig. Jag är alltid sugen på något och går alltid från middagsbordet med känslan av att kunnat äta minst lika mycket till. Det är förfärligt.

På kvällen åkte jag och Amigo ut för ett litet lydnadspass på klubben. Idag ville jag prova något nytt och hade metallapporten med. Amigo tyckte nog att jag kunde kommit med en bättre ide för så jättekul var den inte. Jag blev ändå nöjd för han gjorde lite som med den vanliga träapporten. Han håller nämligen inte så hårt i den utan när han hässjar så guppar apporten lite i munnen. Detta är inget som hörs när den är av trä men desto mer när den är av metall. Det jag blev nöjd med var att han faktiskt behåller den och inte spottar ut den. Känner inte att jag vill bråka just nu med att han ska hålla den fast, vill inte riskera för mycket konflikter - det har vi haft tillräckligt av. Tänkte sedan ge mig på krypet som varit en vånda ett tag. Han blir så himla stressad av momentet. Vi kom inte speciellt långt med detta eftersom vi fick backa ett rejält steg bakåt, nämligen vanligt läggande. När Amigo ska lägga sig så passar han på att slänga sig mer en halv meter ifrån mig. Inget lysande när man sedan ska påbörja ett kryp. Detta är naturligvis mitt fel för detta är inget nytt fenomen. Det är jag som varit alldeles för slarvig och inte korrigerat upp det i rättan tid. Det slutade med att han gjorde en hel del fina läggande så krypet får faktiskt vänta. Det kändes skönt att komma igång och jag var nöjd med min lilla ögonsten.

Så här skönt har man det efter ett träningpass...  

over and out